"Vilken sorts mat vill du lukta som efter varje skift?"

Det var min stora fråga. Den enda visdomen jag delade med mig av när min fru Sara och jag satt på ett mestadels tomt kafé och bollade idéer om att öppna en food truck. ”Smörkarameliserad deg” var inte det sämsta svaret.

Jag brukade skämta om att jag behövde bli rik på Saras matlagning. Hon var otränad, men i mitt sinne ett kulinariskt geni. Vi hade länge drömt om att starta en food truck men hade ingen aning om vad vi skulle göra.

Så den kvällen på caféet bestämde vi oss för att det var dags att sluta tjata och fatta några beslut.

Vilket såklart ledde till att vi bestämde oss för våfflor! Men inte vilka våfflor som helst: Vi specialiserar oss på våfflor i Liège-stil. Dessa är en typ av belgiska våfflor gjorda med en brioche-liknande jästdeg och fyllda med sockerpärlor. När de träffar våffeljärnet karamelliseras pärlorna på utsidan och blir krispiga, medan pärlorna inuti delvis smälter och sedan formas om när de svalnar. Resultatet är en våffla som är gyllenbrun på utsidan och fylld med söta, sega fickor på insidan.

För att göra det till vårt eget fokuserade vi på pålägg och gav allting löjliga namn med rötter i popkultur och interna skämt. Vår meny bestod så småningom av rätter inklusive The Cap — röd (jordgubb), vit (ostkaka och whip) och blå (blåbär). 99:an (baserad på TV-serien "Brooklyn Nine-Nine") kom med Nutella och jordgubbar, och varje gång den beställdes ropade hela lastbilen "Nine-nine!" 

Ett annat stort beslut den kvällen var hur vi skulle börja. Vi ville inte satsa allt utan att veta vad vi gjorde, så vi planerade att börja i liten skala, lära oss allt eftersom och växa om det kändes vettigt. Det kändes som hur progression fungerar i ett videospel – börja med grundläggande utrustning, ta dig an hanterbara uppdrag och lev upp med erfarenhet. Så istället för att hoppa rakt in i en food truck bestämde vi oss för att testa saker med ett popup-tält på den lokala bondens marknad. Om det fungerade skulle vi använda intäkterna till att finansiera lastbilen och hålla oss skuldfria så länge vi kunde.

Vänner och familj dök upp, men bara doften räckte för att dra in publiken. Vi sålde slut snabbare än väntat och blev inbjudna tillbaka till marknaden veckan därpå. Samma sak hände igen. Och igen. Och igen.

Så segrade videospelslogiken återigen. Det var dags att höja nivån. Vi köpte en Freightliner-lastbil med alldeles för många mil, inte alls tillräckligt med utrustning och mycket mer utrymme än vi behövde. Men det var inom vår prisklass. Under tiden hade vi säkrat en permanent plats på marknaden, och vår spirande verksamhet var på väg att ta fart. Varje dag, varje händelse och varje milstolpe visade oss hur mycket mer vi hade att lära oss.

När man driver ett litet företag måste man bli en "expert" på allt, eller åtminstone en expert på att googla och ställa rätt frågor till ChatGPT. Liksom hur mycket ström drar ett kommersiellt våffeljärn, och hur många kan man köra på en kontakt? Och för alla som har tillbringat en sommar i Missouri är den verkliga frågan om vi kan generera tillräckligt med ström för en luftkonditionering och göra det ekonomiskt. (Kort svar: Nej.) 

Den kvällen bestämde vi till och med ett namn till vår företagsbaby: WaffleNerds. Sara var våffeln. Jag var nörden. Det var bara logiskt.

Efter att ha gått igenom licenser och tillstånd säkrade vi en tillfällig plats på en lokal bondens marknad. Efter all planering och diskussioner om recept, tältlayout, priser och uppställning, var vi där. Stående i vårt tilldelade hörn före gryningen, regndränkta men hoppfulla, och satte upp en monter vi inte var säkra på att någon skulle dyka upp till. Det var antingen början på något coolt eller en väldigt dyr frukost för två.

Verksamheten blomstrade, kanske lite för mycket. Efter att ha betjänat tiotusentals kunder, fått några lokala nyhetsinslag (av goda skäl) och fått lite uppmärksamhet i hemstaden, stötte vi på ett vägskäl när förra säsongen närmade sig sitt slut. Tempot var inte hållbart. Vi kunde antingen dubbla satsningen, skuldsätta oss för att växa, anställa ett team och göra om allting – eller skala ner till den mindre, enklare versionen vi föreställde oss den kvällen på kaféet.

Och sedan förändrades mycket i våra privatliv. Sara förlorade sin pappa, hennes mamma fick diagnosen bröstcancer, vårt äldsta barn gifte sig och vår yngsta tog snart studenten. Med så många livshändelser som inträffade samtidigt gjorde det beslutet att pausa enklare.

Att ta ett steg tillbaka gav oss utrymme att andas och få perspektiv. Till slut valde vi att gå därifrån, inte för att det var lätt eller spännande, utan för att det var rätt.

Vi vet inte vad framtiden har i beredskap för WaffleNerds, men lärdomarna från det kapitlet smiddes i stress, osäkerhet och enstaka panikstunder – mildrade av glädje, kreativitet och mycket skratt.

När jag ser tillbaka har jag alltid fokuserat på att höja nivån på verksamheten. Men under processens gång var det jag som levde upp.